-
Spåket och tidsandan
Häromdagen på promenad hörde jag en kort ordväxling mellan två grabbar, en i 11-12 års åldern och den andre några år yngre. Den spelade fotboll och den äldre var dominerande. Han sköt bollen hårdast, tacklade hårdast osv. Men det var inte bilden av deras fotbollsspel som fastnade hos mig. Det var den äldre grabbens ord och tonfall som jag hörde som fastnade hos mig. Han upprepade under spelet gång på gång olika versioner av ” Nu äger jag dig”, ”Jag äger dig nu” på ett sätt som dels var distanserande och färgat av, smått hånfull överlägsenhet och dels gav intrycket att han höll på att träna in, imitera något som han hört andra säga. Och som om han skulle göra det nu så vanliga ”slanguttrycket ”att äga” till sitt. Att lära sig äga uttrycket ”jag äger”. Att använda dessa ord är förvisso ganska vanligt idag, men jag har hittills mest kopplat det till idrottens och artisteriets värld. Inte till relationer som här. Den yngre grabben protesterade lite lamt, som om han inte ville bli ägd. Men den äldre fortsatte och var för dominarande i fotbollsspelet för att den yngre skulle ha något att sätta emot. Och jag tänkte; vad detta säger om vår tid och vår synen på oss själva och på våra relationer? När barn börjar använda ett språk som kopplas till ägande för att uttrycka makt, styrka eller överläge och underläge osv, vad leder det till? Hur påverkar det vår syn på styrka och svaghet? Legitimitet och maktutövning? Syn på olikheter? Mina tankar gick vidare. Jag tänkte på hur olika trendiga ord och uttryck kommer och går och hur det normaliserar sådant som tidigare ansetts annorlunda eller onormalt. Såna funderingar och frågor om språk och vår tidsanda umgicks jag med på resten av min promenad.
